Love knows no limits
Nu är det bara en sisådär tre veckor tills jag är hemma. På ett sätt vill jag verkligen inte åka för då kommer jag att påminnas om min älskade lilla Arvid som inte finns längre. När jag är här kan jag låtsas att han fortfarande är därhemma.
Och det är inte "bara" en katt. Det var Arvid och jag mot världen liksom. Allt hände i samma veva som jag flyttade hit så jag har inte haft tid att sörja ordentligt, bara skjutit undan sorgen på ett ställe längst bak i hjärnan.
Han var så fruktansvärt vacker, min lilla lejonunge med sina lunsiga tassar. Lite som Christian the lion:
Kommentarer
Trackback
