Devotchka

Imorse gick jag halvsovandes upp när klockan ringde... Käkade frukost, gjorde mig iordning och drack te. På samma sömngångaraktiga sätt tog jag på mig ytterkläderna, snörade skorna, fumlade med nycklarna och traskade söligt ner för trapporna, genom stan och vidare mot busshållsplatsen där jag trött satte mig ner på bänken.

Och helt plötsligt vaknade jag till... Och kände att något var väldigt fel. För det var becksvart runt omkring mig... Och inte en enda jävel ute på gatorna. Inte en bil, inte en människa, inte ett ljud.

Jag kikade upp mot kyrkklockan. Den visade 05:16. 

Ibland hatar jag mig själv. Och eftersom det är typ hundrade gången jag gör såhär så hatar jag mig själv ännu mer FÖR ATT JAG ÄR JÄVLIGT EFTERBLIVEN SOM INTE KLARAR AV DIGITALA KLOCKAN.