Devotchka

 

Mhm, vilken fantastisk dag att jobba på. Jag är oerhört glad att jag är instängd i Grevagården istället för att vara ute på en ö med min familj som lapar sol, badar, äter frallor och kanelbullar, tjoar och tjimmar osv. För man börjar ju verkligen ledsna på solen eller hur... Sol, sol, sol, vem fan behöver sol. Inte jag i alla fall. Jag är jättenöjd här. Det är inte ens så kvavt som det brukar vara eftersom jag har en liten fläkt vid benen.

 

 

Tänkte till och med att jag skulle öppna den där Högskoleprovsboken jag fick låna. Hittills har det gått mindre bra eftersom att jag har haft viktigare saker för mig såsom:

 

 

Hemma från en vecka i Jämtland! Det var mycket fiske, smörstekt abborre till frukost, öl, mygg, mys, skog och lantliv... Görhärligt. Jag blev helt manisk med fiskespöet och inatt drömde jag att jag kastade och kastade och kastade tills jag vaknade upp och var helt slut.

 

Nu jobbar jag en vecka och sedan är det dags för mera norrlandsliv, men då blir det ännu längre upp... Till Kalix och min kära mormor och släkt.

 

Livet äer eeen väeerdefull gåeeeva.

 

 

 

 

 

 

Igår blev det lite spontanpartaj och jag kom i säng vid 5 inatt. Jag började jobba halv 10 idag.

 

Men det var det värt- vilken kul kväll! Alla var jätteefterblivna.

 

I slutet av natten, när vi stod ett gäng i spöregnet och åt falafel och pommes så hade jag smygit fram till Tove och viskande erkänt att "jag kan inte sluta prata om bajs". Det var sant. Jag hade typ tvångstankar och berättade detaljerat för folk om laktosmagar och hundbajs och tarmar och kletbajs och fekala kräkningar och bajs, bajs, bajs....

 

Jag minns att det var någon som tyckte att jag var "bäng i huvudet".

 

 

Ibland när jag cyklar snabbt i en nerförsbacke och känner vinddraget så brukar jag titta upp i himlen och önska att jag kunde lyfta upp i luften med cykeln. Jag trampar och trampar, kniper ihop ögonen och hoppas febrilt att det ska gå vägen, och innan jag vet ordet av det så har jag lyft! Det är lite ostadigt först, men när man väl får kläm på det så är det skitlätt. Sen cyklar jag vidare uppe bland träden och alla bilar tutar och fotgängarna ba "men shit!!! kolla fan vad sjukt!". Jag vinkar glatt och plingar kanske lite på ringklockan innan jag svänger av mot Borgmästarekajen.

Det är extra skönt att slippa Galgamarksbacken plus att man kommer snabbare till jobbet.

 

 

 

 

Ok. Jag har läst 6 stycken Harry Potter-böcker sen i måndags. Drömmer febriga drömmar om grindyloggar och drakar, Åskviggar och sprängstjärtskrabbor.

 

Åh, jag är så lycklig när jag läser böckerna, men ack... Efteråt... När man vänt sista bladet i boken, tittar upp och inser att man ligger i ett mugglarhus i sängen med flåtigt hår och saknar allt vad magiska krafter heter... Det är då Avatar-syndromet infinner sig. Fast i HP-form. Ni vet, när Avatar kom ut och folk blev deprimerade för att verkligheten var så ful och slätstruken jämfört med Pandora (http://www.telegraph.co.uk/culture/film/film-news/6977817/Avatar-fans-suicidal-because-planet-Pandora-is-not-real.html).

 

Där är jag nu. MEN, jag har en bok kvar att glädjas åt innan jag riktigt kan gotta ner mig i självömkan.