Devotchka

Min bror har alltid varit min stora förebild. Han har alltid lyssnat intresserat på mina funderingar (vilket är en stor bedrift) och skrattat på rätt ställen i mina märkliga historier (kanske för att han har en del märkliga historier själv). Han är utan tvekan en av de mest intelligenta människor jag känner och har ett hjärta av guld. Vi har dessutom samma humor.


Ibland sms:ar vi. Saker som:

"Sitter och skiter. Kom helt osökt att tänka på dig"

Vi har sådan fin kommunikation, jag och min bror.

Mamma är nyfiken hur det går för min kompis som dejtar en ny kille:


Mor - Guuuuu, vad spännande... Är hon kär?!

Jag - Nja, knappast.. Dom har ju bara träffats ett par gånger.

Mor - Meh ååååh, jag förstår mig inte på er ungdomar, när jag var ung blev jag kär hela tiden!

Jag - Det är andra tider nu, mamma.

Är det bara jag som först nu fattat att om man försöker ringa en person och det kommer en upptaget-ton EFTER ett par vanliga signaler så har det inte varit upptaget hela tiden utan det är den personen som har tryckt upptaget?

Jag har ju tyckt att jag varit jättesmart när jag "låtsats" vara upptagen på andra linjen mot folk jag inte pallat prata med.

Glöm nu inte att boka biljetter!

Satt på jobbet och snackade på fb-chatten med en kompis från Sydney. Jag var lite disträ och tankspridd, satt och trixade med lite papper samtidigt. Innan jag skulle logga ut skojade jag till det och säger (eftersom han jobbar på kontor):

- Yep, mr. costume man!

Han blev tyst ett tag och svarade till sist:

- ?

Och då fattade jag. Svengelska, du ljuva tungomål.

Ibland finner man sig plötsligt i en filmsekvens. Ni vet, ögonblick som är sådär härliga, fantastiska, galna, märkliga eller sorgsna som det nästan bara kan vara på film.

I Manly jobbade jag med en riktigt vacker brasilianare. Vi flirtade lite diskret sådär emellan alla beställningar, kunder och flottiga fish'n'chips. En kväll innan stängning skulle jag dammsuga förrådet. Alla hade hela dagen skojat om brasilianarens onda rygg och jag hade på skämt erbjudit mig att massera honom. När jag satt där på golvet i förrådet och svor högt över att jag inte fick igång dammsugaren öppnades plötsligt dörren och där klev han in. Han stängde sedan dörren efter sig och satte sig bestämt på en stol.
- "Nu vill jag har min massage"
Jag var väl inte nödbedd direkt. Efter sju minuters massage och en stämning i luften som var närmast elektrisk blev jag lite obekväm. Jag svalde nervöst och sa (kanske lite väl högljutt):
- "NÄHE, om man skulle få lite jobb gjort.. ehhh he jäkla dammsugning heheheheeeh", snabb klapp på hans rygg och sedan vände jag mig om för att rätta till några lådor. När jag vände mig tillbaka stod han ungefär en decimeter ifrån mig och log med sina vita tänder och tokbruna ögon. Jag fick lite svindel. Och en kyss som hette duga.

Ja, detta var ju innan jag fick reda på att han skulle gifta sig. Nåväl, hursomhelst så var det en fin filmstund.

Tove (lite skakad): Jag vet inte vad jag ska säga... Ehh, du kanske inte har så mycket känsla för det här med bilkörning..

Jag: Va? Men denna gången gick det ju bra.

Det finns ögonblick när hjärnan blir helt tom. Ni vet, när man kan fastna med blicken på en vägg och inte dra loss den. Då huvudet är helt blankt liksom. Varje gång det händer mig kommer det upp en låt som jag måste börja sjunga på. Ganska knäppt. Det är ingenting jag kan styra över själv och låten har jag absolut inte valt själv. Förut började jag alltid nynna på "badalalidida badalaladadi badalalidida" så fort mina tankar stillades. Nu har min hjärna ändrat låt så nu har istället Lena Ph dykt upp med "Kärleken är evig", en låt som jag verkligen avskyr. Jag tvingas genomlida den minst 3 ggr om dagen.


Jättejobbigt.

Jahopp. Sommaren är här och genast är love in the air. Vart man än vänder sig ser man par tätt omslingrade, sambos, sommarromanser och giftermål.

Jag har inte tid. Jag väntar fortfarande på att Roque Santa Cruz eller alternativt prins Carl-Philip ska inse att jag är kvinnan i hans liv och komma och hämta mig.

When you are in deep trouble -
say nothing, and try to look like you know what you are doing

Jag visste inte att jag var rojalist förrän att jag satt och lipade - tears of joy - till bröllopet där jag satt på jobbet med ansiktet klistrat framför svt play.

Så himla fint. Grattis Vickan och Danneman.

Jaha. Tillbaka till vardagen - det vill säga borttappad mobil, stök, förseningar och dagar som idag, då museet har varit stängt i 2 timmar på grund av att den här slarviga flickan Johansson inte kan få in sina arbetstider i sitt efterblivna huvud.

Jag vet inte riktigt vad det är för fel. När jag har varit ute och rest har det mesta gått fint, men så fort jag börjar få lite rutin eller struktur in i livet så verkar min hjärna hitta på massa djävulskap bara för att den blir uttråkad liksom.

Min katt är deprimerad. På riktigt. Veterinären har till och med ordinerat lugnande tabletter. Min lilla Avve. Allt på grund av en fet, äcklig, okastrerad hankatt som mobbar och biter honom och alla andra stackars katter i området. Jag är som en hysterisk morsa - don't mess with my kid, liksom.

Funderar på att ta fram hagelbössan.







Min lilla dos

Dennis Lehane är en av mina favoritförfattare. Men han är ganska morbid. Jag har precis läst klart en av hans böcker och hela tiden ploppar det upp bilder i min hjärna på rullande huvuden, brända kroppar, stympade kroppar, barnamördare, utdragna ögon, kroppsdelar i frysboxar, våldtäktsmän och sadistiska onda psychon.

Jodå, så att. Hoppas alla därute har en trevlig kväll.

Matbordet, eftermiddag.. Samtal som handlar om någon surkärring:


Mamma - Jag vet precis vad hon behöver.. Hon behöver få lite kuk så kanske hon blir gladare

Alla - Nämen morsan!

Pappa (himlar med ögonen) - Jag förstår inte varför du behöver vara så grov i munnen.. Det är inte trevligt, det där var inte ens roligt!

Mamma - Jaja, hon behöver få lite stake då

Pappa - Ja, huum.. det var bättre. Det var roligt.

Det känns fortfarande lite konstigt att vara hemma. Jag försöker komma ihåg hur man är normal och svensk. Man börjar inte spontant prata med främmande människor. Man dansar inte för galet, skrattar inte för högt och får inga störda ryck. Framtiden är planerad. Verklighetsförankrade drömmar. Man tränar duktigt inför sommaren. Klär sig i lagom mycket färger. Går inte ut osminkad. Skämtar inte för grovt.

Eller också skiter jag i sånt och gör precis som jag brukar.

Vi gör ett nytt försök med det här bloggandet.