Devotchka

PS. Min otur fortsätter: Glömt mina favoritvantar på bussen. Bränt en kofta i ett ljus. Krossat massa glas på jobbet. Glömt ugnen på.

Sau heeer glaud blé hon när hon fick reeejda paå att hon fick leeejdigt från jobbeeet i påsk!

Daå bleeir de hem te Kaurlskrona å måla påskägg å äta påskägg å gömma påskägg och blåsa påskägg. Gött de.

En elektronisk spindel sitter i mitt öra
Viskar alla goda råd jag behöver höra
Hjälper mig när jag är förvirrad eller svag
till sinnes
Hjälper mig när jag är i bitar
eller behöver dra mig till minnes

Mindre än en myra
Hans råd är aldrig dyra
En mekanisk insektsvän
Han har alltid på känn,
även om tiden är bråd

Han berättar vad jag ska välja eller göra
Tack och lov,
för den elektroniska spindeln i mitt öra

Te, mys och ANIMAL PLANET.

Min otur fortsätter. Idag kom jag till exempel försent till jobbet för att jag hoppade på fel buss och hamnade rakt ute i tjotahejti. Hade även glömt att föra över pengar till mitt kort så i kassan på Rimi hade jag ingen täckning på kortet och det var jättelång kö och alla kollade misstänksamt på mig och jag rodnade och stammade något om "det kanske är nåt fel på det här kortmaskinen". Plus att jag gick in i en vägg på jobbet.. Det gjorde ont.

Vad är likheten mellan min hjärna och kärnreaktorerna i Fukushima?

Härdsmälta.

Nä, det var inte ens kul. Och nu fick jag dåligt samvete för att jag skojade om Fukushima så jag uppmanar alla att skänka en slant till offren i Japan.

Klantigheter jag har åstadkommit i helgen:

1, Rivit ner lampa
2, Krossat Mammas arvegods (PANIK!!!!?!)
3, Tagit sönder nyckelstället
4, Spillt te över mobilen
5, Slarvat bort min kofta (som tack och lov blev återfunnen igen thanks to... Per? Per-Oskar? Per-nånting)
4, Vält ett glas rödvin över Tove (JAG BLEV NÄSTAN KÖTTAD PÅ KUPPEN)
5, Trillat x5 (VANDRANDE BLÅMÄRKE)
6, Stuckit en nål i handen
7, Bränt mig på en platta

Allt detta + den där jävla missen imorse har fått mig att tro att jag helt omedvetet slagit sönder någon spegel och på så sätt fått sju års olycka.

Det skulle varit ett typiskt kapitel i historian om mitt liv.

Imorse gick jag halvsovandes upp när klockan ringde... Käkade frukost, gjorde mig iordning och drack te. På samma sömngångaraktiga sätt tog jag på mig ytterkläderna, snörade skorna, fumlade med nycklarna och traskade söligt ner för trapporna, genom stan och vidare mot busshållsplatsen där jag trött satte mig ner på bänken.

Och helt plötsligt vaknade jag till... Och kände att något var väldigt fel. För det var becksvart runt omkring mig... Och inte en enda jävel ute på gatorna. Inte en bil, inte en människa, inte ett ljud.

Jag kikade upp mot kyrkklockan. Den visade 05:16. 

Ibland hatar jag mig själv. Och eftersom det är typ hundrade gången jag gör såhär så hatar jag mig själv ännu mer FÖR ATT JAG ÄR JÄVLIGT EFTERBLIVEN SOM INTE KLARAR AV DIGITALA KLOCKAN.

Den här killen är och kommer alltid att vara min största kärlek. Jag skulle vilja gå in i hans hjärna och bara sitta där och förundras!

Idag, denna kungliga födelsedag, har jag köttat massa elitchoklad och lakrits.... Har även köttat våfflor med färska bär och grädde... Världens godaste viner... Lamm och potatisterrin och rödvinssås. Och snart ska jag kötta den mest delikata prinsesstårta...

Livsnjutarn njuuuuuuuuuter!

Vem visste att det skulle vara så djävulusiskt svårt att hitta en hyfsad sovbänk på Kastrup över natten?

Jag hittade till sist en skamfilad trappa där jag bredde ut mig. Klockan var kanske två på natten och precis när jag hade slumrat till kände att någon petade mig på axeln. Jag öppnade ögonen och det första jag såg var en blänkande tandrad. Tandraden tillhörde Bill Clinton. Eller i alla fall en identisk kopia av Bill Clinton. Han stod tillsammans med ett gäng kostymnissar. En av dom bräkte ur sig något otydligt på amerikanska och viftade med en kamera.
Jag antog att dom ville att jag skulle ta kort på hela gänget så jag plockade ur hörlurarna, sträckte mig efter kameran och sa:
- Sure!
De skrattade gott och ropade:
- No, no!

Varpå hela gänget kastade sig mot min trappa och radade upp sig runt en sömndrucken Siri.. Innan jag hann blinka hade en snubbe tagit kort och alla skrattade hjärtligt och dunkade mig i ryggen.

Jag fattade absolut ingenting... Kanske misstog dom mig för en uteliggare? Det trodde jag i alla fall, ända tills Bill Clinton bjöd med mig på drink på Hilton. Clintons leende hade blivit lite väl sliskigt så jag avböjde vänligt men bestämt.

Får jag aldrig vara ifred från märkliga människor?

Ska packa det sista nu innan jag hoppar på min älskade flygbuss. Inatt blir det sovtajm på en bänk på tågstationen, det känns ju stabilt.

Förresten, om man gillar världens kanske bästa band så tänkte jag också passa på att tipsa om en mysig dokumentär på SVT play: Bo Kaspers Orkester

Är det konstigt att vilja ha julafton? Jag längtar jättemycket till jul. Alltid. Världens bästa tid!

Menmen, snart är det påsk... Det kan väl duga. Jag får åtminstone ohämmat häva i mig påskmust och dragerade ägg.

Skulle tro att jag kände mig cool och kändisaktig idag när jag TRÄNADE MED EN EGEN PT!

Synd bara att han inte kunde hålla sig för skratt när jag satte igång med maskinerna. Eller när jag var för svag för att trycka ner ett dörrhandtag. Eller när jag frågade konstiga saker. Eller när jag tog på mig mina röda gummistövlar.

Antingen var han på särdeles gott humör eller så gjorde jag bort mig jättemycket.

Undra vilken som är världens bäst bevarade hemlighet?

Då menar jag typ en mystisk, beskyddad värld inuti vår värld där dinosaurier lever kvar... Eller en topphemlig organisation som har uppfunnit ett sätt att kontrollera folks tankar... Eller ett släkte som kan förvandla sig till djur... Eller ett hemligt, osynligt folk som bor på molnen... Eller de exakta koordinaterna för Atlantis och ett mäktigt sjöjungfru-rike... Eller att det går omkring människor som egentligen är robotar... Osv.

Om jag var en logisk och rationell människa så skulle jag sluta grubbla på sånt här och istället göra det jag borde, det vill säga:

a) Packa
b) Städa lägenheten
c) Tvätta 100 kilo tvätt

Men eftersom jag är som jag är så kommer jag fortsätta grubbla och flumma tills jag somnar och istället stressa som fan imorgon för att hinna med allt innan jag ska hem till mitt kära modersland.

Mmm, men trevligt med ett pervo med kikare som glott hitåt hela kvällen från huset mittemot. Rullgardin NER!

Och det är väl det mest spännande som hänt idag.

Alltså den här bilden... Man får ju ont i hela själen.

Jag önskar jag var där så jag kunde ge honom en fet kram.

Jag fyller år om ett par dagar och då kommer jag vara hemma i kära villan i Torskors. Familjen frågar vad jag önskar mig i födelsedagspresent.

Svår fråga men här är topp 5:

1. Den flygande draken Falkor

2. En osynlighetsmantel

3. Ett par skor som gör att man springer i racerfart

4. En tidsmaskin

5. En navelluddsborste (skoja ba! jag har ju redan en! fick i julklapp av brorsan.. på riktigt)

Tekniskt sett ligger jag utmattad och utslagen i soffan och försöker få i mig lite äcklig tonfisk.
Men i min hjärna sitter jag solbränd och pigg tillsammans med familjen på det mysiga reggae-haket i Thailand och väntar på mat.

Jag fick en jättefin komplimang idag.

Var på en gigantisk avdelning som var smockfull med människor. Det var stressigt som fan, massa sjuka och hostande patienter i alla rum och i korridorerna. Slem och smittor överallt. Vissa var så sjuka att det kändes som de bara låg på rummet och väntade på döden.

Alla sprang omkring som galningar.. Sjukhusfolk, patienter, anhöriga i ett enda virrvarr. Mot slutet av dagen, när allt börjat lugna sig och jag höll på att lasta av vagnen, kom det fram en sjukskötare till mig och sa:
"Du strålar som en sol och har verkligen lyst upp den här dagen. Tack för det"

Det värme gott i lilla hjärtat mitt.

Tid. "Svårdefinierbart naturfenomen och tillika mänsklig företeelse kring vilken hela vår tillvaro är uppbyggd"

Jag hade ett moment med Columbus Shorts tvilling idag förresten. Eller, ja.. Jag vrålglodde och flinade helt hysteriskt mot honom medan han log lite medlidsamt tillbaka.

Han saknade en tand. Kan inte bestämma mig om det var småcharmigt eller om det drog ner helheten lite...?

Idag har jag inte städat alls... Bara cruisat runt i en massa coola maskiner. Solat mig i folks beundrande blickar, diskuterat teknik med portörerna, mekat lite och visslat högt för mig själv där jag susat fram igenom sjukhusets vindlande korridorerer och kulvertar.

Blev tvungen att köpa vit choklad och göra Gino i ugnen nyss. Så nej, det går fortfarande inte så bra med nedskärningarna i mysbudgeten.

Apropå mys. Jag har ju glömt att berätta den ultimata mysgrejen - Att åka flygbuss!!

När jag var liten trodde jag nämligen att man på riktigt flög med flygbussen. Så varje gång jag såg en flygbuss blev jag helt andlös och bara väntade på att den skulle lyfta upp i luften. Flygbussen blev något mystiskt och magiskt... Det hänger väl kvar lite fortfarande.

Det är så mysigt att sitta där i flygbussen en längre sträcka. Känslan att vara på väg någonstans. Helst ska det vara mörkt ute. Och så kan man gosa ned sig i sätet med sin medhavda kudde och läsa och lyssna på musik och titta på landsbygden utanför. Ahhh...

Åtta dagar kvar tills det är dags!

Firar tre år som singel i år. Jag har alltid trivts väldigt bra som singel. Det är lugnt, inget trassel, ingen som har förväntningar på en, man får göra lite vad man vill, man behöver aldrig anpassa sig osv...

Men. Nu har jag fått mig en funderare... Det är nämligen så att jag har ett sånt skräckexempel på jobbet. Det är en kvinna i 35-årsåldern. Hon har städat på samma avdelning i över 10 år och hon har varit singel minst lika länge. Alltså, det är ju inget fel på henne. Hon är liksom inte ful heller. Sminkad, välklädd, smal... Det vill säga "normal" med samhällets mått.

Men enligt mina arbetskamrater som har stenkoll (skvallertanter) så har hon varit singel så länge att hon inte längre kan släppa någon annan människa in på livet. Hon klarar inte av förhållande. Och det har lett till att hon har blivit lite speciell. Lite egendomlig och avståndstagande... Och så mumlar hon alltid högt för sig själv.


Ja. Så nu har jag funderat lite. Borde jag oroa mig? När jag är 35 kommer jag kanske också att ha blivit konstig(are)?

Fan. Borde nog tackat ja till den där gubbens frieri idag?!

Förutom att städa idag så har jag bland annat:

Fått konstiga frågor av konstiga människor. Gullat med alla söta tanter. Fått ett allvarligt menat frieri av en 65-åring, varpå jag blev tvungen att berätta om min svenska pojkvän Håkan som är polis (bytte hans namn, Håkan lät mer trovärdigt). Jämfört tatueringar med världens mest rastlösa människa. Blivit indragen i fotboll av en Liverpool-fanatiker. Pratat om kriget med en gamling vars pappa blev arkebuserad av tyskarna. Blivit utsatt av skummaste läkaren någonsin som hade djupbottnade glasögon och som insisterade på att jag var en "katolsk liten jenta".

Jag är helt snurrig i bollen efter den här dagen.

Bäst att koppla av med lite... HP!!!

Ge mig Öland Roots nu!

Satt och slötittade på TV och zappade plötsligt fram någon dokumentär om månen. "Äh, månen! Där har jag ju redan varit" tänkte jag slött och bläddrade vidare.

Efter någon minut kom jag på att det har jag ju faktiskt inte alls varit.

Men det konstiga är att om jag blundar så kan jag liksom känna hur jag är på månen. Hur det ser ut, hur tyngdlös jag är, mina Darth-Vader-andetag i syreslangen, den kompakta tystnaden och hur allt liksom går i slow-motion.

Hmm.. Det kanske är så att jag brukar åka till månen på astralfärder i sömnen? Eller så är jag en reinkarnation av någon astronaut som har varit där. Eller en reinkarnation av Gubben i Månen!

Eller så har jag helt enkelt tagit för mycket smärtstillande.

Jaha. Så här himla bra gick det med min nedskärning i mysbudgeten:



Men man kan ju tycka att jag förtjänar det idag eftersom;

1. Jag har haft en jävlig dag på jobbet och min nacke, som varit så beskedlig och skötsam, strejkar nu å det grövsta.

2. Jag gick ganska hastigt upp för trappan i trapphuset nyss så jag tänker att godiset är förbränt redan när det kommer ner i magen.

3. Det regnar.

4. Jag pratade med familjen i telefon och dom ska äta indiskt och tårta ikväll och mysa hela gänget. Jag saknar dom.

5. Jag har faktiskt en dålig hårdag också. Ser helt mystisk ut i hela huvudet.. Lite som Cousin Itt i Familjen Addams.

Jag är inte så bra på att spara pengar. Mitt mysbehov är min största utgift - jag älskar att mysa! Men för att mysa krävs det att jag lägger ut pengar på bland annat:

- Välfyllt kylskåp och skafferi. Olika bröd och pålägg och yoghurtar så man kan äta goda mellisar hela tiden. Efterrättsmaterial, det vill säga vit choklad, frysta bär, frukt, glass, ingredienser till bakning osv. Sedan gott om snacks också... Salta jordnötter, popcorn, kex, ostar... Och massa lakrits såklart.

- Ljus i alla dess former. Blockljus, värmeljus, små lyktor, smala ljus, tjocka ljus.

- Gosiga koftor och ulliga filtar

- Anteckningsböcker med fina mönster som man kan kladda i och skriva ner allt strunt hjärnan borde sållat ut.

- Väldoftande, lyxiga hudkrämer

- Hyrfilm (nerladdade filmer funkar väl, men det är inte riktigt samma känsla)


Så. Jag måste alltså dra ner på min mysbudget. Det känns suttigt jobbigt!

Min sjukgymnast har tjatat på mig länge... Så nu har jag äntligen tagit tummen ur röven och fixat gymkort.

Gymmet låg en liten bit utanför stan, så det var rätt billigt (med norska mått). Men jag åkte ut dit idag och jag måste erkänna att - trots min ringa erfarenhet i träningscentervärlden - så var jag ruskigt imponerad. Beläget precis vid vattnet och med fönster från golv till tak så att man bekvämt kunde ställa sig på löpbandet och titta ut mot fjällen och skogarna och de kluckande vågorna.

Exakt alla därinne luktade fräscht av minttablett, hade blanka frisyrer och log kritvita leenden medan deras solariestekta hy blänkte under lysrören. I korus sa dom:

- HEEEJ! HJÄRTLIGT VÄÄÄÄLKOMMEN TILL VÅRT GÄNG!

Kändes lite som i den där filmen... Stepford Wives ni vet. Fast med PT:s istället för hemmafruar. Personliga träningsrobotar.

Mäktigt. Fast samtidigt lite obehagligt.

Såna här nyheter är himla mysiga, tycker jag.

Inte alls frustrerande att ha Columbus Shorts dubbelgångare på jobbet.

Skipping over lines on the pavement
Writing rhymes on the bus station
People plotting in the grass
Kicking ball in the park, drinking brews after dark
Remember how we laughed, laughed till we cried till the morning came

Innan jag flyttade till Bergen trodde jag att jag förstod norska ganska bra. Alltså, jag förstod ju Oslo-dialekten och så jäkla annorlunda kunde det väl inte vara?

Eh, jo.

För det första så är bergenskan sjukt grötig.. Man säger inte "ikke". Man säger "ieescchä".
För det andra så slår man ihop allt som går att slå ihop typ:

"Jag vet inte vilken tid hon kommer" blir "E' vet'sje ko'ti' hon komma".

Första veckan i Bergen förstod jag inte ett ord vad någon sa. Och ingen förstod vad jag sa heller. Jag måste fortfarande prata jättelångsamt och slänga in norska ord hela tiden annars står folk som frågetecken och ba:
"haloo, kaahsadu?"

Men. Jag trivs. Trots att folk snackar norskans motsvarighet till eslövska.

Jag har faktiskt fått en hel del idéer angående min framtida bostad.

För det första.. Jag ska ha en liten söt brevlåda. Och skafferiet ska vara fullproppat med en massa godsaker. Sedan ska jag bara ha runda dörrar. Och så vill jag att allt runt omkring huset ska vara grönskande grönt. Jag vill egentligen att hela huset ska vara en enda grön kulle. Och så ska Gandalf komma på besök ofta. Och så ska vi gå ner till lilla lokala puben och dricka mjöd tillsammans med resten av brödraskapet.



Svårt att gissa vilken film jag drömde om inatt?

Jag var 5 år när jag lärde mig att läsa. Jag minns exakt ögonblicket... Den berusande känslan att äntligen förstå, när alla bokstäver helt plötsligt fick en mening. Alla fördolda världar som öppnades. Minns till och med vilken bok det var:



Idag, 16 år senare, är böcker fortfarande en av mina passioner. Jag tänker att någon dag - när jag har lärt mig att slutföra saker jag börjar på - ska jag skriva en egen bok.

Det har varit typ storm idag. Alla stretade igenom blåsten med huvorna uppdragna medan jag gick omkring och fnissade för mig själv som en stackars byfåne. Varför?

...För att jag fick upp en massa roliga bilder i huvudet på vad som skulle hända om jag helt plötsligt blåste iväg. Hur jag helt sonika skulle lyftas upp i luften och hur blåsten skulle föra iväg mig medan jag panikslaget greppade tag i en lyktstolpe i mina fåfänga försök att komma undan vinden. Folks ansiktsuttryck när de såg mig komma flaxade.... Deras gapande munnar när mina tjut dränktes i stormen och hur man till sist bara kunde se en blå jacka långt, långt uppe i himlen.

Sedan tänkte jag på rubrikerna:

SICKEN BLÅSNING!
- UNG KVINNA BLÅSTE IVÄG I STORMEN

ÄNNU INGET SPÅR EFTER DEN KVINNA SOM SÅGS FÖRAS BORT AV VINDEN I EFTERMIDDAGS

ÖGONVITTNE: "DET VAR HELT OVERKLIGT, JAG HAR ALDRIG SETT NÅGOT LIKNANDE"

"Puss och kram! Längtar efter att lukta på dig! Snart ses vi och då ska jag nosa!"

Mamma och Tove brukar nämligen säga att jag luktar som en bebis.



Jag vet fortfarande inte om det ska ses som något odelat positivt. Luktar inte alltid bebisar kräk och bajs menar jag?

En av anledningarna till att jag ibland gillar att kolla på äventyr- och krigsfilmer är på grund av alla inspirerande tal.

Ni vet... Härföraren är på väg att leda sin armé i strid... De har alla oddsen emot sig... Männen misströstar, de är rädda... Då börjar den dramatiska orkestermusiken i bakgrunden och den karismatiske härförare håller ett eldigt, sporrande tal... Männen vrålar unisont och blir helt plötsligt tappra och stolta... De kanske dör, men de kommer att dö med heeeedeeeern i behåll!!!

Och så vidare.

Det finns inget som ger mig mer goosebumps än en eldig, förtröstansfull monolog. Den här är min favvis.

Idag bestämde sig självklart en toalettstol på min avdelning att jävlas lite... Vilket resulterade i en flod av avloppsvatten ut i hela korridoren. Det var värsta kalabaliken och alla sjuksköterskor sprang omkring och alla tekniker sprang omkring och alla patienter sprang omkring. Jag fick smittevaska och hela skiten... Har känt mig som en liten rörmokare. En rörmokare med typ bajs över hela sig.

Jag har aldrig njutit så mycket av en dusch som nu.

05.30 ringer klockan imorgon. Ljuvlig start på en måndag va?

Det är tidigt när klockan ringer
Du ska upp och iväg och slita hund
Tiden pekar varningens finger -
Stanna till en stund

Jag är ingen planerare. Jag lever för dagen och låter tiden gå som den vill. Men ibland får jag såna dära shit-vad-fan-ska-jag-göra-med-mitt-liv-ögonblick. Typ som nu.

Vill på något sätt kombinera ihop journalistik, etologi/zoologi, resande, hjälpa världen, närhet till familjen, frihet och kuliga människor. Jag har halvhjärtat sökt lite flummiga utbildningar men nu har jag gett upp och gått in i min lilla mysbubbla igen: Lagat te och muffins.. Krypit ihop som ett knyte i soffan och tittar på Kalle och chokladfabriken. Ahhhhhhh...

Jag tror inte jag är redo för vuxenvärlden riktigt ännu.

En av världens bästa filmer, helt klart. Lördagzmyz.

Försöker hitta på något kul att laga till middag ikväll.. Det är ju ändå helg! Men det är svårt att hitta recept.

Kanske beror det på att de komponenter jag har är följande:

Fryst korv
Knäcke
Jordnötter
Lingonsylt
Ägg (eventuellt för gamla)
Leverpastej (definitivt för gammal)
Lemon curd (trodde det var honung när jag köpte det men har fortfarande inte riktigt kommit underfund med vad man använder det till...)

Nähepp. Det får helt enkelt bli lite hittepå-tapas. Fast utan spanska ingredienser. Och utan njutning, smak eller finess.

Vilken härlig fredag.

Mamma mår bra! Jag är glad!

Varför är vissa karlar bara så djävulusiskt snygga i sjukhuskläder? Jag har svårt att behålla min professionalitet när jag dreglar mig igenom dagarna på jobbet.

Till alla fina vänner och filurer som läser

Min mamma är världens vackraste, starkaste och mest godhjärtade människa som finns. Hon läggs in för operation idag. Sänd era varmaste och mest positiva tankar till henne!

Ser på Nyheterna att de smärtstillande tabletterna jag är skriven på är en vanlig "drog" bland unga idag.

De dagar jag har mer ont än vanligt tar jag MAX 2-3 stycken under hela dagen. Bara det räcker för att jag ska bli hyfsat smärtfri men också hyfsat dåsig och flummig. De där korkade små ynglingarna tar mer är 10 stycken tabletter vid ett tillfälle (!)... Dom lär ju bli heeelt jävla borta.

Nu vill jag oja mig lillgammalt och sucka bekymrat: Vart är världen på väg?

Jag var inne och städade ett rum idag och började prata med en liten gubbe. Han visade sig vara en gammal råbarkad sjöman med ett passionerat intresse för svenska vissångare. Mitt i vårt samtal räckte den lille gubben upp handen, blev tyst i några effektfulla sekunder, harklade sig omständigt och brast helt plötsligt ut i sång. Han sjöng Evert Taube på svenska med en mörk och kraftfull stämma som genljöd i hela rummet.

Så där stod jag med moppen i handen, tittade ut genom fönstret på solen som sken bortom bergen och lyssnade på en gammal sjömans tolkning av Taube. Det var en fin stund.

"Jag gjorde det för att se om han skulle flyga"

Uppenbarligen blev den här snubben Moreno tappad på huvudet när han föddes.

I'ma say goodbye to gravity
I'ma let my mind fly through that galaxy