Konstiga människor


Vem visste att det skulle vara så djävulusiskt svårt att hitta en hyfsad sovbänk på Kastrup över natten?

Jag hittade till sist en skamfilad trappa där jag bredde ut mig. Klockan var kanske två på natten och precis när jag hade slumrat till kände att någon petade mig på axeln. Jag öppnade ögonen och det första jag såg var en blänkande tandrad. Tandraden tillhörde Bill Clinton. Eller i alla fall en identisk kopia av Bill Clinton. Han stod tillsammans med ett gäng kostymnissar. En av dom bräkte ur sig något otydligt på amerikanska och viftade med en kamera.
Jag antog att dom ville att jag skulle ta kort på hela gänget så jag plockade ur hörlurarna, sträckte mig efter kameran och sa:
- Sure!
De skrattade gott och ropade:
- No, no!

Varpå hela gänget kastade sig mot min trappa och radade upp sig runt en sömndrucken Siri.. Innan jag hann blinka hade en snubbe tagit kort och alla skrattade hjärtligt och dunkade mig i ryggen.

Jag fattade absolut ingenting... Kanske misstog dom mig för en uteliggare? Det trodde jag i alla fall, ända tills Bill Clinton bjöd med mig på drink på Hilton. Clintons leende hade blivit lite väl sliskigt så jag avböjde vänligt men bestämt.

Får jag aldrig vara ifred från märkliga människor?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0